Som jag nämnt flera gånger tidigare så upplever jag att mina beteendevetenskapliga studier gör att jag känner mig mer och mer säker på min partitillhörighet. Det är härligt må ni tro!
Jag har under gårdagen och denna dag försökt övertala en av mina klasskamrater från SPSS lektionerna att ge KD en ärlig chans vilket hon tycks ha börjat göra nu. Idag skrev hon först att hon mest letade efter något att klaga på men lite senare skrev hon inte hittat något ont att säga om KD och att hon helt klart förstår kopplingen mellan att vara KDare och att plugga beteendevetenskap.
- och visst finns det en tydlig koppling! Kristdemokratarna vänder sig starkt emot "one size fits all"-snacket när det gäller exempelvis barnomsorg. Alla ni som läst utvecklingspsykologi vet säkert också med er att dagis inte lämpar sig för alla barn, särskilt inte när de är yngre än 3år.
En annan sak som kristdemokraterna lyfter är personalismen, den ism som framhäver människans behov av gemenskap till skillnad från individualismen. Här kommer inte bara psykologin utan sociologin in i bilden. Jag såg filmen I am legend igår (för er som inte sett den så handlar den om en ensam man som är ensam överlevande (åtminstone i mänsklig form) efter en pandemi) och för att applicera de två ovan nämnda ismerna så skulle man kunna tänka sig att individualismen skulle ge huvudpersonen mat och skydd medan personalismen skulle hjälpa honom återfå mänsklig gemenskap OCH mat och skydd. Vilket skulle ni föredra?
Kristdemokraterna tillhör också den grupp av politiska partier som menar att bidrag inte alltid är av godo. Sociologen Charles Murray talar om något han kallar beroendekultur. Detta begrepp beskriver enligt honom de fattiga människor som förlitar sig på socialbidrag istället för att söka sig ut på arbetsmarknaden. Murray menar att välfärdsstatens utveckling har skapat en subkultur som undergräver personliga ambitioner och förmågan att hjälpa sig själv. Istället för att rikta in sig på framtiden och försöka uppnå ett bättre liv, nöjer de biståndsberoende individerna sig med att acceptera statens allmosor (Giddens. A, Sociologi 2001).
Detta innebär inte att bidragen skall slopas, absolut inte! Vi måste dock söka ett botemedel mot dagens bidragsberoende!
Ja, då tackar en stolt kristdemokrat och beteendevetare (jaja, snart i alla fall) för sig.
Tack för titten och välkommen åter!
