Efter att ha surfat ut på forumsiten
flashback en stund stötte jag på en nystartad tråd med rubriken "Göran Hägglunds lätsammare sida". Inlägget handlade om hur Göran under gårdagens partidebatt passade på att skojja till det lite. Skribenten ställer sedan frågan
"Hade ni den bilden av mannen ifråga eller har ni fler exempel på när politiker skojar till det?"
Uppenbarligen så är humor ett väldigt användbart sätt att nå ut till väljarna och visst är han rolig, allas vår Göran.
Göran Hägglunds skämt om let's dance
"Som ett luciafirande på dagis. Så länge ingen kräks är det jättefint." Jo, han sade faktiskt så, kd-ledaren, om oppositionen.
Under partiledardebatten avslutade Göran Hägglund sitt huvudinlägg magnifikt roligt. Turligt nog har kristdemokraterna förekommit riksdagsstenograferna och publicerat
Hägglunds anförande in extenso. Således kan ledarbloggen därför citera Hägglunds snygga vändning där han jämför oppositionens rödgröna samarbete med ett avsnitt i Let's Dance.
- - - - -

Herr talman,
Låt mig nu göra ett halsbrytande kast. Eller kanske en swing.
Såg ni säsongspremiären av TV-programmet Let’s Dance? Händelserna på dansgolvet har betydande likheter med oppositionens ångestfyllda tillvaro.
Det förekom ändå en tydlig skillnad. I politiken dumpades en av kavaljererna av sällskapet. Lars Ohly fick sitta som panelhöna. Efter hörbara protester från några av deltagarnas supportrar tvingades dock Mona Sahlin att till sist bjuda upp Ohly.
I fredagens avsnitt av TV:s Let’s Dance gjorde deltagare kommentarer som hade kunnat vara direkt hämtade från vänsterkartellen och dess våndor inför sitt nya samarbete. Man skulle kunna tro att det var Mona Sahlin som sa;
”Just nu vaknar jag om nätterna och det rinner svett ur min kropp. Det här är en helt annan grammatik som man får lära sig.” Det hade kunnat vara Lars Ohly som utbrast;
”Det är som ett luciafirande på dagis. Så länge ingen kräks är det jättefint.” Eller Peter Eriksson som efter lanseringen av en kartell utan vänsterpartiet uppgivet konstaterade;
”Vad förvånad jag blir, jag trodde vi var bra.”Kanske är det så, att en trefoting bara klarar av att dansa en stapplande vals. Så länge musiken går i kravlös tretakt klarar valstrion hjälpligt att släpa sig över dansgolvet. Men så fort det krävs nya steg och andra takter kommer trefotingen att göra publiken besviken. Vänstertrion kommer i ändlöst käbbel och hamnar i hopplös otakt om vem som ska sätta ned foten var. När. Och i vilken riktning.
Och väljarna, politikernas enväldiga jury, får skäl att säga som Tony Irving i Let’s Dancejuryn;
”Beware the jury – playtime is over!”